A girl called Emma.

My first best friend was called Emma. She was the most popular girl at school and I'd been bullied most of my life, so I really couldn't believe my luck when she chose me as her best friend. She was beautiful, always wore the latest fashion and came from a great family. And more importantly, she was incredibly kind, hard working and always saw the best in people. She was all around great and provided great support for me in times of turbulence, which were plenty where I came from.

Emma and I, way before the era of selfies...

Then, one Christmas, she went to Thailand with her family. We both cried when she left, as 14 year old best friends do when they have to be away from each other for two weeks.

Only it wasn't gonna be two weeks until we saw each other again. Emma was in Khao Lak with her family when the 2004 Indian Ocean earthquake and tsunami hit, and she and her two siblings were three of 543 Swedish citizens to lose their lives. Emma's mum was the only one in their family to make it back alive.

It's now been 12 years, which is an insane amount of time, particularly considering we only knew each other for two years (though it seemed like a lifetime, as things do when you're a child). I find it almost unbelievable that I somehow managed to get back on my feet in a world where Emma isn't a phone call away.

Yesterday I met with Emma's mum and one of Emma's other best friends. On the way back home we talked about how in a way fortunate it was that we were so young when it all happened. Our youth allowed us to grieve in a raw, unsophisticated manner, that in no way fit into society's framework of accepted grief. It was rude and borderline disrespectful towards other people on the periphery of Emma's life, but as Emma's best friends - who were 14 years old, at that - no-one knew how to guide us through our grief - so we did it ourselves.

Here's three ways in which I (didn't) cope:

Hope for the best - and prepare for it, too
It took rescue workers five months before they found and identified Emma's body. I spent those five months essentially preparing for Emma coming back home, alive and fairly well, and worrying about how I was gonna be the best support to help her get through the trauma she must have suffered. I wrote her daily letters to make sure she could get up to speed quickly on all the things she had missed out on while away. When I got invited to house parties I asked the hosts if they'd sent Emma a message as well, in case she was back by then (e.g. two weeks later).

Obviously, I was in denial. But it also prepared me for a life without the physical presence of Emma, but a life where I could still talk to her - even if she didn't respond as I was used to.

Refuse to let people look away
There was no way in hell I was gonna let people forget about Emma for a split second. It wasn't long before people started saying "lets just forget about that now, just for a moment", which I'd have none of. It came to the point where me and two of Emma's other close friends got together and forced all other pupils to contribute to a massive headshot of Emma (and by massive I mean 1.5x1 metre...) that we placed in the middle of the school, for everyone to see, all day everyday. It was almost obscenely big, but it made us feel better. And people literally couldn't look away.

Let them live vicariously through you
This has perhaps been the most long-lasting way in which I channel my grief. At first I didn't study harder because I thought "well if Emma can't do it, I better". I did it because I knew Emma would be so pissed off with me when she got back home if I'd given up on school just because she might never come back. Like I said, I fully believed she was coming back home. So I decided to try and make her proud. I think I still do. And whenever I've fucked up, which I've done more than I care to remember (after all, it's been 12 years), Emma has somehow continued to anchor me in an almost supernatural way. So I work, I travel, I try to be a good person. By now it's not because I think Emma's coming back. But it might be because I think we'll meet again.

Emma's memory continues to live on. And perhaps I should try and offer an apology to the people I was rude to in the immediate grief phase, but truth to be told, I'm just so happy I was young enough to not give a damn.

orten.io

Tonight I went to an event in Rosengård, the outskirts of central Malmö. Rosengård is mainly known as the place where Zlatan (<33333) grew up, or if you're Fox News you're likely to know it as a war zone. I would say "lol" had it not been for the fact that such press coverage about places like Rosengård contribute to a divisive society and paint an inaccurate and dangerous picture, where instead we should pursue dialogue between different groups in society.

That said, Sweden is pretty segregated. And as most tech scenes around the world, ours is pretty white (or as one friend put it - male, pale and stale). orten.io is looking to change that by bringing inspiring tech people originally from the suburbs back to the suburbs to show people that are still there that they have plenty of options to pursue a career in tech, if they want to.

Although I'd hoped to see a slightly bigger and younger crowd, it was brilliant, and the speakers were terrific. Amongst others, we heard from the CEO of medtech startup MinDoktor, Sweden's General Manager of Uber, as well as my personal favourite Mohamed Jimale, the CEO and founder of ari.farm, which is THE BEST STARTUP I HAVE EVER COME ACROSS.

Here's the elevator pitch: invest in a goat in Somalia through the ari.farm app. The goat will then have babies, which you own and can either keep or sell at the local market, or to other investors, all managed via the app. And what if the goats are killed/stolen/injured/etc? No problem, ari.farm will replace it for free. And who looks after the goats? Local Somali nomads.

My inner humanitarian is jumping with joy. Pure brilliance. And looking at it from a marketing perspective, the opportunities are endless and endlessly fun. You can do so much with so little. Just look at this tweet:

I mean I basically can't even? So yeah. Great evening. I'm looking to buy a goat as we speak.

Optimising life into life

Jag kan nog helt klart säga att jag aldrig haft så mycket tid som nu. Innan jag flyttade till Malmö jobbade jag som sagt 60-70 timmars jobbveckor, och innan dess pluggade jag heltid samtidigt som jag jobbade heltid. När jag ser tillbaka fattar jag verkligen inte hur det gick till, men man var ju tvungen att prioritera. Alltså, ingen träning, matlagning eller typ något annat. Bara jobb som gällde.

Mitt liv ser inte ut så längre, och det är jag himla glad för. Men samtidigt känner jag att jag nu har så pass mycket tid att det finns en risk för att man börjar slösa tid på onödiga saker som tar energi. Och visst, det finns inget som heter "slösa" tid. Tid är tid är tid är tid. Men jag ser tid som energi, och sedan jag flyttade till Sverige har jag haft tid att märkt hur vissa saker tar så jävla mycket energi som faktiskt inte är värd min energi. Jag kan lägga den energin på annat. Och ja, där kvalar jobb in rätt högt på listan (shoot me), men också träning, litteratur och pengar, för fan vad det är roligt att lära sig om pengar har jag upptäckt. Hur som helst, det finns två saker man kan skita i att lägga energi på (om det nu tar energi från en alltså - det gör det för mig) utan att allt går åt helvete. Såhär gör man.

1. KLÄDER
Alltså jag dör vad tråkigt det är. Jag har denna uppenbarelse varje gång jag måste handla nytt. Jag handlar nämligen inte kläder för att det är "kul" (svettas i ett omklädningsrum = hell on earth) utan bara när jag verkligen behöver kläder. Dessvärre händer detta relativt ofta, typ en gång varannan månad eftersom jag konstant bara har ETT par byxor och typ TRE par tröjor eller skjortor som jag använder tills de slits ut och alltså går sönder. En fördel här är ju att man då kan gå tillbaka till affären med kvittot och kräva pengarna tillbaka (know your statutory rights osv) men det blir ju fett jobbigt om de inte har samma plagg i butik längre. Alltså, lösningen på detta helvete: skaffa dig en uniform. Tänk Mark och Barack. Personligen känner jag att jag har för viktiga saker att tänka på för att tänka på vad jag ska ha på mig. Alltså VEM BRYR SIG. Samtidigt - vill inte känna mig ful. Jobbig balans. Men lösningen är alltså att skaffa uniform. Min uniform är svarta byxor/jeans (svinsvårt att hitta om man har minsta lilla antyda till rumpa, ännu värre om man har en chunky trunk, köpte därför tre par när jag hittade rätt i helgen. dyrt men blir billigare i längden, framförallt i tid och energi) och grå tröja. Se nedan. Har cirka tusen gråa tröjor och det är så gött.

2. MAT
Ok, mat är ju lite knivigare kanske (hehe, see what I did there?). Man måste ju äta, dessutom är det kul att laga mat och roligt att experimentera osv. Men pallar man experimentera en onsdagskväll på Coop efter en åtta timmars arbetsdag och ett cardiopass på det? Alltså, nä. Man gör inte det. Då blir det ofta att man äter samma gamla bolognese man gjort i tusen år, som visserligen är god och fyller sin funktion, men fan vad trist det blir i längden. Dessutom kastar man väl ner en chokladkaka eller några liter glass i korgen med, så spenderar man 200 spänn mer än man hade tänkt. Klassikern.

Därför är jag så glad att jag nu upptäckt fenomenet veckohandling i kombination med vegomatsedel.se (OBS ej sponsrat inlägg hehe). Vegomatsedel ger dig en shoppinglista för en hel veckas mat för fyra personer (perfekt om man är två, då har man matlåda med sig till jobbet dagen efter). Följden i vårt hushåll har blivit att man nu kan öppna vår kyl och tänka "herregud vi har ingen mat hemma", för vi har längre inget plockkäk utan bara mat som kräver faktisk förberedelse och tillagning. Hittills har jag bara haft positiva feels från detta. Sparar helt otroligt mycket pengar - veckohandling av käk för två personer både frukost, lunch och middag, cirka 1000 SEK. För båda två. Helt orimligt egentligen. Man lär sig en massa intressanta saker om mat (hade tex aldrig hört talas om shitakesvamp eller chipotlechilis, men det kanske bara är jag) och får uppleva nya rätter man tillagat själv (kan alltså ta mer eller mindre olja om man känner för det, jag vill ofta ha mycket mindre än vad recept säger), allt utan att behöva tänka. Alltså jag tänker så mycket som det är och tar tillräckligt med beslut utanför hemmet, att hemma är det så jäkla gött med ett recept som säger åt mig exakt vad jag ska göra. Älskar sånt. Däremot skulle jag inte vilja äta soylent för att kunna skapa mer tid att t ex jobba. Att laga mat är för mig en viktig meditativ process, men att ta beslut om vad man ska laga för mat är i mitt fall bara ångestframkallande och alltså motsatsen till meditation.

Ovan är mina best life hacks. Egentligen handlar det om att planera för att minska ångest och ta vara på tid och energi för alla göttiga saker i livet. Och jag är så glad att jag haft tid att upptäcka detta.

Kärleken till växterna

Man älskar ju när ens kollegor överraskar en med sticklingar en grå onsdagsmorgon i slutet av oktober. Mitt skrivbord ser numera ut som en djungel, men det kan man ju leva med hehe. Växterna alltså. Älskar dem så mycket. 

Ett helginlägg

I flera dagar nu har jag velat knåpa ihop ett blogginlägg, utan att lyckas hitta någon tid till detta alls. Strategidagar ska planeras, rapportrar ska inlämnas, träningar ska tränas, veckohandlingar ska handlas, bankmän ska besökas, böcker ska läsas osv. Har liksom helt ny respekt för bloggerskor som till synes utan prestationsångest bara sätter sig ner och skriver ihop ett litet inlägg. Man ba ok. Ska försöka bli bättre, vill så gärna ha en blogg att se tillbaka på och minnas. Instagram har varit det för mig tidigare men känns inte som att det räcker. I just det här fallet vill jag skriva en rad om helgen, pga så fin helg.

När jag var i Köpenhamn i lördags la jag upp på Instagram och beklagade mig över att jag hade prövat 12 par byxor utan att det endaste par passat pga tydligen för stor rumpa och för smal midja. Genast skrev typ fem pers att de har exakt samma problem. Alltså HUR svårt kan det vara för modeindustrin att ta fram byxor som passar folk? Jag förstår inte problemet? Har de inga slags focus groups, marknadsundersökningar osv osv osv där de kommer fram till att nä men just det alla ser inte ut som Twiggy.

Det slutade med att jag gick in på Cos och fullständigt ruinerade mig när jag hittade tre par byxor (och flertalet tröjor) som passade. Lika bra att passa på, eller något. Försöker också jobba för att bli Mark Zuckererg (vad gäller kläder, ej typ C++), se här.

Den riktiga anledningen till att jag åkte till Köpenhamn var dock inte att stå och svettas i ett provrum, vilket för övrigt seglar in på topplistan över, ja men fruktansvärda saker i likhet med typ Donald Trump och växter som dör. Nä, planen var att käka lyxlunch med Carro, en väninna från gymnasiet.

Måste bara säga en sak här. Vill inte romantisera alkoholkonsumtion, även om man kanske är akoholromantiker av rang, men hur lyxigt är det inte att ta ett glas bubbel till lördagslunchen? Min alkoholkonsumtion har dalat sen jag flyttade från London där man dricker mest hela tiden, men älskar verkligen lunchglaset. Haha, ni hör ju. Inte helt ok kanske. Men det var härligt iallafall. 

Efter lyxlunch och mer rännande i affärer tog jag mig hemåt för dejtkväll med killen. Jag ringde två restos innan jag till slut fick bord på den tredje. Vi gick på Tempo och blev serverade lyxköttbullar och rödtjut. Äter ju annars aldrig kött och brukar tycka det är lite av en gamble att beställa kött som inte är råbiff men det gick finfint. Tempo ska ju dessutom gå i graven efter en herrans massa år på Malmös krogscen, så det var väl bra att det blev av.

Och på söndagen gick vi på Skånes Djurpark med syrran och hennes barn. Drack varm choklad och hoppade i vattenpölar och pratade högt och lågt. Så mysigt. Älskar att numera ha nära till syrran, det är så lyxigt. Och älskar att ha nära till Skånes Djurpark? Vi hade några city parks nära vårt hus i London, men fanns ju knappast några älgar som hängde där.

Och nu är det ny vecka. Hittills har jag hunnit med att lämna in en rapport, hålla låda på en workshop, gått på en annan workshop med en organisation för integration av nyanlända och lite annat smått och gott. Tiden går så jävla fort och rent principiellt gör det mig ingenting, men hade ju varit gött med lite tid att reflektera. Jaja. Det kommer väl.