Det fanns en period i mitt liv när jag inte alls gillade mitt jobb. Eller, jag gillade väl idéen av mitt jobb men allt som hade kunnat vara så fantastiskt med det förstördes av en riktigt kass ledning. Jag såg inte poängen med att gå till jobbet och för varje strategi jag utvecklade och fick ja på, fick jag tre veckor senare ett nej, för att få starta om allting igen på nytt.
Det var fruktansvärt. Men sen började jag jobba på byrå och där gick det undan. Jag skrev så många mejl, pitcher och artiklar att jag knappt orkade skriva ett sms när arbetsdagen var över 12-14 timmar senare. Jag har kanske aldrig lärt mig så mycket under så kort tid som jag gjorde på min gamla byrå. Och det är inte så konstigt, med tanke på hur mycket vi jobbade rent kvantitativt. En 60-timmars arbetsvecka var inget konstigt, och på 60 timmar hinner man med en del. Oklart dock hur långsiktigt det är att jobba så mycket. Inte särskilt, misstänker jag.
Jag älskar mitt nya jobb och det är en sån befrielse. Jag har heller aldrig känt mig så bra på mitt jobb som jag gör just nu. Jag är övertygad om att det kommer från att ha drillats så hårt i London. Det var kanske inte långsiktigt gångbart, men jag skulle aldrig ha velat vara utan erfarenheterna jag samlade på mig. Och dessutom finns det något speciellt att fnissa med kollegorna över en flaska vin på kontoret klockan 23.00 en tisdagskväll efter att ha jobbat halvt ihjäl sig under dagen. Jag skulle gärna göra det igen, men kanske inte varje dag i veckan...
Hur som helst - här kan ni läsa en debattartikel jag placerade i Business Insider igår. Det är den första stora och hittills viktigaste piecen jag fått publicerad i mitt nya jobb. Och det känns så jävla bra.
