Jag har den fantastiska turen att få bo i världens bästa stad. Här har jag fått bli vuxen och här har jag fått bli den jag blev, nästan helt utan hämningar. Men det krävs uppoffringar. En av dem är avsaknaden av total tystnad. I skrivande stund hör jag min flatmate som skramlar i köket, bebisen som skriker på sin mamma i lägenheten nedanför, tonårssonen som skriker på sin mamma i lägenheten ovanför, och den eviga hiphop-musiken som aldrig tystnar i lägenheten bredvid.
Och för det mesta är det okej, för det är den här staden som välkomnade mig när jag behövde en välkomnande famn som mest, och då står jag ut med att den inte alltid är helt fläckfri. Jag köper det.
Men när man vet att de nästkommande 24 timmarna kommer avgöra om inte hela ens liv, så iallafall de nästkommande åren, då får man fan panik när man bara vill ha lite tystnad och hela världen stormar omkring en.
Och så tänker jag på Skandinavien, på mitt Sverige som kanske aldrig var mitt, denna märkliga svenska värld som alltid kändes lite obekväm och som aldrig riktig passade. Och tänker att i Sverige, där är det tyst.
Ja. Där är det tyst.
