Det finns kanske inget så fint som att få komma hem.
Man hetsar hem från flygplatsen och du är målbilden. Allt du är, och allt du inte är. Att få krypa ner jämte ens favorit, under ett tungt duntäcke på en tjock madrass i norra London. Fingrar som flätas ihop, tunga andetag och en alldeles iskall kropp som vill närmre. Det ligger nygräddade croissanter i köket, sidan om jordgubbarna jag aldrig äter men ändå alltid köper för det är ju dina favoriter. Tidsskillnaden hotar att förgöra mig och jag kämpar för att hålla ögonen öppna. Till slut somnar jag ändå, men det är okej för du är där när jag vaknar.
Ja, exakt så fint var det... Att få komma hem.
