wanderlusten.

Jag har stått still i knappt ett år, och egentligen har jag inte stått still alls. Varken geografiskt, emotionellt eller karriärsmässigt. Månatliga utlandsresor, befordringar, nytt jobb, himlastormande förälskelser och ändlösa utmaningar. Men ändå är det något som kliar under huden. Vill mest stå under ett vattenfall. Smaka något nytt. Kanske flytta till Stockholm, eller Ghana. Eller Berlin. Eller bara var som helst.

Och jag förstår liksom inte denna känsla. Jag har alltid varit rastlöst men livet borde kännas perfektare än vad det gör. Livet känns ju ganska perfekt, och framförallt verkar det nästan löjligt perfekt. Men ändå har jag sån jävla wanderlust att det känns som jag knappt får luft. Jag vill sprida vingarna, bestiga berg, simma bland fiskarna, skratta under vattenfall, hångla i djungeln, och springa långt, långt tills svetten rinner och känslan av frihet infinner sig.

Kanske finns det ett större liv någonstans därute. Kanske.